Bröderna Nobels oljebolag

SAMSUNG CSC

Detta fatmärke hittades på Oljeön i Engelsberg och visar att det fanns förbindelse mellan Bröderna Nobels oljebolag och verksamheten på oljeön. Symbolen i mitten står för ryska staten. 

På hösten 1875 dras tillverkningen igång i Robert Nobels raffinaderi i Baku. Robert är en duktig kemist och hans produkter är snart vida överlägsna de lokala konkurrenternas liksom den amerikanska fotogenen som Ryssland importerar med ca 40 000 ton per år. Försäljningen ökar kraftigt och Robert bygger en ny anläggning, som han döper efter sig själv. Fabriken har åtta vertikala destillationspannor på 100 puds volym. Marken han köpt av kapten Debour innehåller olja, och det är möjligt att Robert redan nu borrar sin första källa. Till sin hjälp att leta efter fler oljekällor har Robert den tyske geologen doktor Phil, som får många efterföljare.

Bakgrunden till Bröderna Nobels första steg i en volatil oljebranch var denna:

Ludvig Nobel och Bilderling byggde under 1872 upp en mönsterindustri i Isjev och förbättrade levnadsvillkoren för arbetarfamiljerna. Under åtta år tillverkade de 450 000 berdankor för försvaret. Inspektören för de ryska gevärsfaktorierna var den ryske officeren, finländaren friherre Carl August Standertskjöld, också nära vän till familjen Nobel. Herrarna Bilderling och Standertskjöld kom att bli viktiga stöttepelare i Ludvigs nästa företag, Naftaproduktionsaktiebolaget Bröderna Nobel.

Uppdragen för den ryska staten gav Ludvig ekonomiska möjligheter att utvidga verkstaden i S:t Petersburg. Man tillverkade utrustning för den växande ryska mekaniska industrin. Arbetet utfördes noggrant och punktligt – och ryktet spred sig. År 1870 fick Ludvig rätt att förse firmanamnet med det ryska riksvapnet, dubbelörnen, den högsta utmärkelsen.

Robert hade skött Ludvigs verkstad mönstergillt under Ludvigs långa bröllopsresa, men han ville inte vara med i ”Isjev-äventyret”. Istället fick han sälja civila produkter på kommission för Ludvig. Robert tjänade bra, men gjorde våghalsiga satsningar (pappa Immanuel hade rätt – Robert hade den största spekulationsandan) och pengarna försvann. Ludvig erbjuder Robert att tillverka 500 000 stockar av ett hårt träslag på kommission till berdankorna i Isjev. Robert får låna pengar och kan bli sin egen. Han ska titta på gevärsfaktorier i Centraleuropa och undersöka om det finns lämpligt valnötsträ i Kaukasus. Ludvig skriver från Berlin 17/29 jan 1873:

Min goda Broder Robert!

Här förestår följaktligen på Dig ett stort företag och jag önskar av innersta hjärta att det för Dig må leda till oberoende och framtida tillfredsställelse. Företaget är av ren kommersiell natur – motsvarar följaktligen, som sådant, Din så ofta uttalade önskan. Du kan utföra Din länge hysta plan att få besöka de blomstrande trakter där Nötträdet växer. Din egen arbetskraft och omtanke, Din egendomliga förmåga att med värma och kraft gripa in i nya förtag äro för mig en full garanti för att ej allenast jag själv riskerar något vid den borgen jag ikläder mig för företagets framgång utan att även Din egen framtid skall därigenom vara tryggad.

För mig personligen skulle det innebära en sann tillfredsställelse om framgång krönte detta företag och om det giver Dig orsak till förnöjelse och framtida trevnad. Vad som än må ha förekommit i vår ömsesidiga ställning – måste jag dock göra mig själv den rättvisan att säga, att det enda rättesnöret för mina handlingar och önskningar varit den, att upprätthålla brödrakärleken och sämjan, både mellan oss och våra familjer. Misstag och missräkningar, ha såsom i alla mänskliga företag kunnat förkomma, men de har aldrig kunnat nå till roten av den känsla som förena oss och denna känsla är något, vilket innebär styrka och framgång om vi båda med samma känslor förena oss för att arbeta till betryggande av våra familjers väl och upprätthållandet av det goda rykte, det Nobelska namnet hitintill i sanning gjort sig förtjänt av.

Må väl och hågkom med vänlighet och kärlek

Din broder, Ludvig.

Robert svarar full av förtröstan: ”Fabriken ämnar jag anlägga i Baku, som nu sedan Mirzoev´s Naftamonopol upphört kommer att bliva en livlig ort” och så ger han sig ut på en lång resa till gevärstillverkare i Schweiz och Österrike och gör ett besök hos Alfred i Paris. Alfred äger nu femton dynamitfabriker och har grundlagt en förmögenhet. Bröderna diskuterar de moderna tillverkningsmetoderna för gevär som Robert har studerat i Schweiz och Österrike. Slutligen tar Robert troligen vägen över Konstantinopel och Odessa till Kaukasus för att leta efter valnötsträ i i bergen väster om Baku, staden vid Kaspiska havet som han också besöker. Han gör en grundlig genomgång av vad som finns i skogarna och rapporterar utförligt till Ludvig från Malmö där han befinner sig i september 1873:

”De valnötsträd som man finner i skogarna uti Kaukasien är endera för gamla att kunna lämna friskt virke eller är det helt unga omogna träd eller är de träd uti sin bästa ålder som blivit förstörda genom vanskötsel. Utan betänkande avhuggos en gren på ett större träd för att begagnas till vedbrand eller annat ändamål och genom det stora sår som trädet härigenom erhåller börjar vatten vid varje nederbörd att sippra genom stammen till roten och förorsakar härigenom röta uti det inre som ej kunna synas – för icke kännare på ytan. [—] De träd i kronans skogar som undgått annan förstörelse är på sistnämnda sätt gjorda odugliga. Tanke på att något valnötsvirke utur kronans skogar måste därför totalt uppgivas.” Robert har träffat en privatperson som älskar sin välskötta skog. Denne skulle möjligen kunna leverera 50 – 60 trän per år, men det räcker inte.

Mot slutet av 1873 återkommer Robert till S:t Petersburg där han ber Ludvig om ersättning för bortkastad tid i sökandet efter stockvirke och begärda upplysningar om vapentillverkning. Han får 25 000 rubel och återvänder i början av 1874 till Baku. Han reser med ångtåg till Tsaritsin och med båt på Volga via Astrakan till Baku. Resan tar en vecka. Skepparen på flodbåten är en sympatisk holländare Debour, som ledsnat på sitt lilla raffinaderi i Baku. Robert köper raffinaderiet och en jordlott av skepparen.

I ett brev på ryska den 31 oktober 1875 skriver Ludvig till Alfred: ”Robert är återkommen till Baku från sin resa till östra kusten och har funnit utmärkt nafta (olja) på 10 famnars djup på ön Cheleken. Han är nu följaktligen försedd med råmaterial. Får nu se hur han förstår att driva tillverkningen och försäljningen i stort. Det är därpå hans framtida framgång och lycka kommer att bero. För min del har jag gjort vad jag har förmått genom att gå honom tillhanda med pengar och råd i tekniskt hänseende. Robert säger sig ha gjort nya uppfinningar i destilleringen och reningen av oljan. Jag kan inte bedöma deras värde, då jag ej själv är hemma i yrket. Huvudsaken är och blir dock att förstå att driva saken i stort på förnuftigt sätt. Jag tänker alltid på, att vi, d v s du och jag, borde tillsammans resa dit för att se, om vi kunde hjälpa honom på något sätt. För oss har det ju lyckats att bli oberoende, och vi borde därför söka hjälpa Robert att också komma i samma ställning. Tänk därför på resan till Baku.”

Robert gör en inmutning på ön Cheleken, som ligger på östra sidan av Kaspiska havet, men lämnar den och koncentrerar sig på Baku-området. I Svarta staden är 120 små raffinaderier igång. På oljefälten i Baku används primitiva metoder, men nu börjar en teknisk utveckling. Robert ger svensken Martin Westwall, som redan driver en mekanisk verkstad i Baku, i uppdrag att tillverka apparaturen till raffinaderiet och gör honom senare ansvarig för driften. Två unga civilingenjörer Erland Theel och August Avelin, anställs som kemist och produktionschef.

Lysande rykte åt firman

Tidningarna i S:t Petersburg skriver 1875 om oljerushen i Baku, om de kolossala fontäner som sprutar olja i dagar, månader och ja, hela år! Den ryska regeringen höjer importtullarna på amerikansk lysfotogen med syftet att stimulera de lokala producenterna.

Bröderna i S:t Petersburg och Paris tvekar, men de skickar blir mer pengar, ger goda råd och nyfikenheten hos Ludvig tar överhanden när han läser i tidningen om den kolossala oljefontän som slår alla i Baku med häpnad. Han reser dit med sin 17-årige son Emanuel, rycks med och griper sig verket an. Nu följer en tid av teknisk, kemisk och ekonomisk utveckling utan motstycke. Inkomster från gevär, kanoner och dynamit blandas i oljekapitalet när Standertskjöld, Ludvig och Alfred satsar på Roberts oljeanläggning i Baku.

I september 1876 vänder sig Ludvig till Alfred med en förfrågan. Ludvig är på väg till Baku och skriver ”på Volgafloden” ett långt brev. Ludvig behöver göra studier ”för att göra mätningar och utarbeta mitt stora förslag, att inrätta en communicationslinje för att transportera oljorna i stor skala från Baku [—]. Hans beräkningar har efteråt visat sig bättre än han trott förut: ”Företaget är ej svårt att utföra, men den vinst det kommer att kunna ge är oerhörd”. I Baku arbetar han och Robert ”flitigt på fullbordandet av själva fotogenfabriken”. De har lagt ner 300,000 Rubel men det räcker inte. Det behövs rörledningar och stora reservoarer av järn. Därför ”har vi intagit gubben Standertskjöld”. Denne har bidragit med 150,000 Rubel, vilket ger ett grundkapital på 450,000 Rubel för oljeberedningen ensamt. Företaget för transporten fordrar i och för sig 2,000,000 Rubel. ”Om man förenar dem, så kan man med säkerhet räkna med 50 procent årlig vinst under flera år i rad. Du ska ej tro att jag överdriver, eller att jag räknar på ovanligt förmånliga conjuncturer! [—] Jag är glad att kunna berätta Dig detta, emedan det skall glädja dig för Roberts skull, vilken haft nog mycket obehag att utstå och bra många svårigheter att bekämpa därnere i det föga behagliga hålet – Baku kallat.”

Ludvig tror sig kunna få fram mer pengar, men vill inte låta företaget bli aktiebolag då redovisningen av resultatet måste offentliggöras varje år. Alfred behöver dock hjälpa honom med ”upplysningar om oljecisternernas och rörens anläggning och begagnande i Amerika, d v s Pennsylvanien och Oljeregionen, vilka ej finns i ”Petrolia”, som Du gav. Jag känner ingen människa i Amerika.[—] Jag förmodar att Du genom Dina relationer kunde skaffa de önskade upplysningarna ’för betalning’ naturligtvis. Ludvig bilägger en uppsats över frågor av vikt ”sådana saker, som varje bildad ingenjör kan besvara, men då här är fråga om transport och bevaring av oljor och ej av vatten och som Amerikanarna med stor framgång genomfört” så vill Ludvig från första början ”begagna denna lärodom, innan jag sätter företaget igång i stor skala”. Frågorna gäller konstruktioner och material för tillverkning av magasiner, järnbanstransport i cisterner, pumpar och rörledningar.

Ludvig skriver till Alfred i november 1876: ”I Baku är nu fabriken färdig och har börjat arbeta; produktionskapaciteten är stor och beräknas till en halv miljon pud årligen. [—] Med en förstoring av apparaterna, vilka ej kosta mycket, då byggnaderna redan finns färdiga, vilken stund som helst, tillverka 2 millioner pud årligen om transport- och magasinsmedlen finnas färdiga. Men däri ligger den stora frågan. Vad kvaliteten angår, har Robert ernått ett verkligt lysande resultat, ty till motsats mot den vanliga Baku-tillverkningen, som endast ger 30 procent tung och dålig vara, erhåller han samma nafta 40 procent utmärkt god och lätt fotogen, som fullkomligen kan mäta sig med den amerikanska prima kvalitet. Vi kunna därför genast från början uppträda på marknaden med en vara, som kommer att giva ett lysande rykte åt firman.”

Ludvig Nobels mekaniska verkstad.

Sammanställning av Bertil Wollert

Naftaproduktionsaktiebolaget Bröderna Nobel

Sammanställning av Bertil Wollert

wollerts-01