Resor i Orienten

Geologen Torbern Fegreaus skriver återkommen till Villa Petrolea efter sina långa och vida resor i tjänsten rapporter, gör prognoser, planer och sammanställer statistik. Till pappa Ludvig  och kära Mor på Gotland sänder han runt 300 brev om sina färder. Tyvärr är allt det som handlar om familje- och sällskapsliv i Baku och S:t Petersburg uteslutet ur Karin Ytterbergs examensarbete från 1983 som fått titeln Resor i Orienten.

Över havet, in i Centralasien

Emanuel Nobel skickar Torbern några månader efter ankomsten till Buchara och Tashkent. På väg dit undersöker han förekomsten av asbetslager på ön Tjeleken, den ö i Kaspiska havet där Robert Nobel gjorde en inmutning 1874. För att få tillstånd till en geologisk expedition i Turkmenistan behövde företaget uppvakta generalguvenören i Askabad. På väg till Buchara färdas man över Kara-kum öknen och gör uppehåll vid oasen Metro vid den väldiga träbron över floden Amu-Daria. Dagen före julafton närmar de sig Emirens huvudstad Buchara.

”Vi passerade mellan en lång rad av höga lermurar, vilka avundsjukt dolde Emirens lustgårdar och sommarpalats. Vidsträckta mullbärs- och bomullsodlingar visade stadens huvudnäring. Staden omgavs av en lermur med elva torn och portar. Bazaren vimlade av människor, kameler, hästar och åsnor. Alla skulle fram på denna affärslivets stora pulsåder (vilken inte var hälften så bred som Adelsgatan där hemma). Där skyndade en gulbrun hindu, där dinglade en kirgis på puckeln av en kamel, där gick infödda sartiska köpmän i sina brokiga sidenrockar och vita turbaner. En gammaltestamentlig jude smög sig längs bodraderna, en stolt afghan med sin höga fårskinnsmössa blandade sig med nomader från bergstrakterna. Djupt beslöjade kvinnor drog sig tillbaka i någon passage när vi kom. Ur bodarna lyste en brokig provkarta av nästan allt vad Orienten hade att erbjuda; praktfulla sidentyger, persiska mattor, broderade lädervaror, vapen, tofflor, mössor, nattrockar och smycken.”

De söker upp Emiren i sitt envåningspalats som står på en konisk upphöjning kallad Silvertornet. Emiren är inte hemma, men de får ta emot som en äreskänk ett dussintal sidenrockar vardera. Sedan går de runt i staden och får ta sig en titt på Zindan, fängelset.

”Det var verkligen otäcka, mörka, eländiga hålor i vilka fångarna satt kedjade tillsammans. De saknade både ljus och luft. Av de värsta brottslingarna uttogs varje fredag sex stycken vilka sedan avlivades genom att halsarna skärdes av. Judarna hängdes med rep.”

De passerar Samarkand, där de finner Timur Lenks gravmonument vara vackrast av alla byggnader. Kupolen och en präktig minaret var prydd med emaljerad tegel i vackert mönster och täckt av finhuggen grön nefrit. Den enkla gravstenen i jade, från Kina, utmärkte var den store erövraren vilade. De stannar en vecka, fortsätter mot Taschkent och ska återvända till Baku. ”Men hemresan blir uppskjuten då vi får veta att koleran grasserar i Baku och med den hade paniken brutit ut. 40 000 tågbiljetter hade sålts, folk flydde med båt eller häst.

Massflykten spred smittan till landets alla hörn. Staden lamslogs. Stora mängder desinfektionsmedel inhandlades, kolera-apotek och sjukhus gjordes i ordning. Mot hösten hade 130 000 människor avlidit, främst på grund av de ryska och asiatiska städernas häpnadsväckande orenlighet och ryssarnas gurkföda. De ryska läkarna var också av ”tutti-frutti” kaliber. Vår herre var under koleratiden nådig och tog mer än 25 000 av det värsta packet i Baku till sig, och det var en god sanering”. Hos Nobels pågick arbetet ungefär som vanligt. Nordborna hade stannat kvar.

En Bruka av fårull

De efterföljande åren reser han ofta. Kuropatkin, den ryske krigsministern förser Hagelin med en järnvägsvagn som bestod av salong, ett par sovkupéer, kök och förrådsrum. Hagelin, Fegreaus och chefen för Nobels anläggningar i Centralasien Skvortsoff med kalfaktor reser omkring några veckor, kopplar vagnen till tåg som passerar, reser som de behagar dem. De inspekterar Chimion i Ferganadalen, ett nytt fält nära gränsen till Kina och fyndigheter i närheten av Usun-Ada.

En i hans tycke mindre resa ställs till Batum vid Svarta havet, adjarernas land för att undersöka om det finns svavelkis och kopparfyndigheter. Landskapet är praktfullt, rododendron och azalea täcker bergssidorna, dalgångarna är översållade av päron-, äpple och körsbärsblom. Ryska regeringen avlönar vakter, en eskort som skydd mot rån och överfall.

”När man är på resande fot i Ryssland är två ting oumbärliga; en huvudkudde och en burka. Burkan är en cirkelskuren fotsid kappa av tjock fårull, oigenomtränglig för väder och väta och på samma gång lätt och varm. Och den har den goda egenskapen att varken vägglöss eller skorpioner tycker att det är trevligt att kravla omkring i fårull.”

Han beger sig upp till bergstrakterna i södra Dagestan, genomströvar tjerkessernas land vid Svarta havskusten och tar sig söder ut mot det armenska höglandet från Araratberget till Karabagh. Han letar efter olja. Berget Ararat har två toppar, snöklädda och kägelformade. På slätten nedanför brer staden Jerevan ut sig med grönskande trädgårdar, glittrande kupoler och brokiga tak. Han ser Etschiadsin, ett gammalt och berömt kloster med yttermurar av svart och röd trachyt från Ararat och inuti översvämmat av helgonbilder.

”Ararat besteg vi dock inte, så jag kan inte garantera att arken fanns kvar. Däremot kan jag garantera att Noaks vin är av yppersta slag.”

En dag ser de kurder från trakten, kraftiga gestalter med ett vilt utseende, en del med hjälm på huvudet och sköld, och på ryggen en modern studsare. De ser en grupp mörkhyade män och kvinnor, de var jessider, även kallade djävulsdyrkare.

En annan färd går norrut mot Dagestan. Folket kallas lesginare, kända för sitt stora mod och sin orubbliga trohet. Därför anställs de gärna som väktare på naftafälten i Baku. Han fortsätter mot Majkop över oändliga slätter med åkerfält bevuxna med solrosor och passerar Mingrelien, en bördig kustslätt sydost om Svarta havet. Idag tillhör det Georgien. Här konstaterar han att ” det är ett vackert folk dessa mingreler, jag tror aldrig jag sett så fulländade skönhetstyper, synd bara att de på det hela taget är ett pack. Till min stora lycka hittade jag i Grossny resterna efter en mammut. Tyvärr hade kosackerna tagit hand om betarna tidigare.”

Blixt och dunder på öppet hav

I början av 1896 reser han med Wilhelm Hagelin till ön Tjeleken igen, ”en gudsförgäten fläck bebodd av några primitiva turkmener som livnär sig på fiske och utvinningen av ozokerit, ett kolväte besläktat med petroleum, som tillsammans med olja ger en sorts paraffin. Men huvudsysselsättningen var sjöröveri och de fångar man tog fick arbeta i gruvorna”. Bolaget börjar utvinning av olja och ozokerit. De ryska kyrkorna och klostren får inhemskt tillverkade ljus.

Han reser till Usun-Ada, ändpunkten för den central-asiatiska banan. Sedan bär det vidare med förhyrd turkmenbåt. ”När seglen var satta och farten god, satte sig hela besättningen med benen i kors runt kaptenen och sjöng sina egendomliga recitationsartade sånger till ett föga rytmiskt oväsen på ett tvåsträngat, mandolinliknande instrument med lång hals.”

På återvägen råkar de ut för en cyklon. De åker som i en karusell och så kommer skyfallet med blixt och dunder ”så att syn och hörsel kunde ha förgått oss. I en timme höll det på. Inte en sekund var vi utan att ett helt knippe blixtar for runt oss. Det var första gången jag såg blixten slå uppåt. Jag satt hela tiden på kajutataket och blev naturligtvis våt, men kunde inte slita mig från skådespelet. Vid ett- tiden på natten var himlen barsopad och månen lyste klart över ett sakta krusat hav. Att då gå och lägga sig med fem turkmener och deras parasiter i kajutan föll mig inte in utan jag började dagen med ett par av mina medförda herrliga cigarrer.”

Över havet igen, norr ut mot Ural

I början av september 1898 for han med en geologisk expedition för att klartlägga och undersöka trakterna av floden Emba på Kirgissteppen. De for med fyra kameler och 25 kraftiga och lurviga kirgishästar, tämligen otämjda. De behövde ridas in några dagar. Åtta kasanska tartarer var hantlangare. De hade massor av bagage, bland annat två sammanläggbara båtar och en hel hop med vattentunnor. En månad tillbringar de i öknen. När de kommer tillbaka är de bruna som mulatter. ”Kamelernas vattenpucklar hängde som flugsmällor längs sidorna, hästarna hade magrat, blivit fogliga. Kirgiserna ute på steppen är resliga med böjda näsor, utstående kindknotor och mongolögon. De är föga tillmötesgående och begär orimliga priser för sina fettsvansfår, vilka vi är beroende av. Deras kibitkor gör ett intryck av stor fattigdom. I mitten av tältet brinner en liten hög kamelgödsel och över hänger en gryta med fårkött.”

Under sommaren 1899 gör Torbern sin första resa mot Afghanistan. ”Fergana är ett så vackert land. När jag närmade mig från öknarna i Burchara och Turkestan tjusades riktigt ögat av de gröna fälten och de rika planteringarna omkring Syr-Darja. I söder blänkte Alai-kedjans vita toppar. Jag brukade alltid ta in hos aksakalen, byns ålderman. Vilken skillnad var det inte mellan att komma in i muhammedanens hus och i en rysk stuga! Hos muhammedanen är allt fint och putsat med mattor på golven. Han själv är alltid ren och snygg till följd av de av koranen klokt nog föreskrivna och ständigt minutiöst iakttagna tvagningarna. Hos ryssen är golven i de flesta fall ohyggligt smutsiga och han själv tvättar sig endast på lördagarna. Och så denna egendomliga rysslukt som fyller varje vrå – mig synes det vara en lukt blandad av våt jord, surkål, färska gurkor och stövelsmörja, eller något ditåt.”

De sjukdomar han träffar på förbluffar honom. Det fanns i Ashabad och Metro en egendomlig hudsjukdom som angriper öron, panna eller näsa och efterlämnar fula ärr. Den motstår läkekonstens medel, men försvinner snart av sig självt efter ett par år. I Buchara är det hudmask som härjar och i Kokand lider folk av struma eller elefantiasis. Under hakan hänger stora svulster och fötterna är skrovliga och uppsvällda. Över allt grasserar spetälska och syfilis. Bett av giftiga vägglös ger några dagars feber.

Sommaren 1900 far han till Paris och industriutställning med sina egenhändigt gjorda modeller av oljefälten Balakani och Bibi-Eibat. Utställningen är överväldigande på en yta större än Visby. Han deltar i en geologisk kongress och en om petroleum och finner dem arbetsamma. Till ljusglimtarna räknar han garden-party hos president Loubet i Elyseépalatset och supé hos prins Bonaparte.

Persienresa

Tillsammans med Roschskoffski, utsänd av den persiska regeringen, uppvaktade han generalguvenören i Rescht för att få hans tillstånd att resa längre in i landet.

”Redan på gården togs vi emot med honnör av hans stora vakt. Därefter ledsagades vi av en man med en silverbeklädd stav till mottagningsrummet. På småbord var framdukat syltade frukter, sorbet i champagneglas och fårtalgskonfekt samt turkiskt kaffe i små koppar. Under hela mottagningen satt generalguvenören, en svartmuskig man med persiska drag och kliade sig i huvudet, petade sina tår och rapade, men var älskvärdheten själv och lovade oss eskort med personligt brev.”

I Tunekabun fick de hoveskort till naftafyndigheterna och bo i guvenörens sommarslott, inrett dels med europeiska möbler men också med persiska mattor och öppna fönster och dörrar. ”Man fryser otäckt på vintern i dessa persiska fågelburar. Guvenören kom ofta på besök under deras vistelse, om inte annat så för att prova på om den gremiska konjak han skänkt oss var av bästa slag”.

Så går färden vidare mot Teheran. Uppe på Kasvins högslätt har de en ståtlig utsikt över den snötäckta bergskedjan Elbur. Nedanför låg byar med sina fruktträdgårdar och i öster glänste Kasvins gröna och blå minareter. Teherans yppiga trädgårdar har åstadkommits med konstbevattningen. Hela stadens liv var koncentrerat till bazaren. All Orientens folk tycktes ha stämt möte, den egendomligare typen efter den andra dök upp framför dem. I slottsparken stod den berömda Perkanonen, som perserna erövrat av portugiserna. Den ansågs helig.

Torbern reste till USA 1902, dels i affärer men också för att träffa sin bror Harald. ”I Bedmont tillbringade jag en tid bland cowboys och hos familjen Rockefeller, vilka är de största amerikanska spekulanterna i petroleum.” Bedmont hade nu 20 000 oljekällor, boningshus, butiker, banker och krogar hade vuxit upp som svampar, men gatorna var leriga, riktiga sumphål. I Texas skriver tidningarna ”Dr Fegraeus talar åtta eller nio språk flytande och kommer nu direkt från infödingarna i inre Ryssland”.

Vid juletid 1903 blev Torbern medlem i det Kejserliga mineralogiska sällskapet i S:t Petersburg och något senare utses han till riddare av S:t Stanislai Ordens tredje klass.

I slutet av sommaren 1905 genomfördes den sista stora geologiska resan som för Torberns del finns dokumenterad. ”Kretsch är en gammal stad med minnen från gamla grekiska och mitradatiska tiden. På höjden ligger ett förtjusande vackert tempel, i forntid helgat åt Herakles. Förr var det inrett till ett arkeologiskt museum. Men så ansåg krigsmyndigheterna att soldaterna behövde ännu en kyrka, tog bort föremålen och högg upp stora fönster samt satte ett stort kors på taket. Förändringen verkade mig avskyvärd.”

Första världskriget följs av oktoberrevolutionen och oroligheter i Baku. Torbern ger sig av runt 1917, brådstörtat. ”Jag blev tvungen att lämna vetenskapliga anteckningar och kartor från 26 år av resor i Kaukasien, Centralasien och Persien. Dessa är för mig oersättliga.”

Han är 63 år när han återkommer till Visby. Saknaden efter forskningsresultat och samlingar, efter möbler, köksutrustning och en omfattande boksamling med vetenskapliga skrifter och skönlitteratur, praktverk, häften och gravyrer, mikroskop, instrument, kaukasiska och orientaliska vapen kastar en lång skugga över hans ålderdom.

Han avled i sitt hem Lilla Adolfsberg i Visby den 18 juli 1923.

lla: Torbern Fegraeus: Resor i Orienten examensarbete av Karin Ytterberg 1983. Anteckningsbok med skisser. Landsarkivet i Visby.