Tsarens sista telegram

Den unge svenske ingenjören Anton Carlsund fick jobb 1892 på Maskinfabriken Ludvig Nobel i S:t Petersburg och kom där att utveckla Rudolf Diesels förbränningsmotor. Han berättar livfullt och målande om upplevelser i ett Ryssland som han såg gå från framtidstro och begynnande utveckling till socialistisk revolution 1917. Han knyter samman tsarens sista telegram, som kom i hans händer i mars 1917, med tre ”omen” under 1896 som förebådade en nalkande katastrof för tsarfamiljen – och Ryssland. Han berättar:

”Kröningshögtidligheterna för det kejsarparet Nikolaus och Alexandra pågick i flera veckor sommaren 1896. Till Moskva hade paret kommit tidigare med tåg efter besök vid de europeiska hoven. Dock medförde tåget den avlidne utrikesministern furst Lobanoff, som strax före ankomsten till Moskva drabbats av ett slaganfall. I Moskva skulle en folkfest äga rum på Chadinshoje Polje med minnesgåvor från kejsarparet – gåvor som skulle bli en stolthet för familjerna i många släktled… även matpaket skulle delas ut och folket fick stå i kö, ‘omgivna av barriärer framför ingångarna’. Ordningen brast, ivern var stor och trängseln så våldsam, att troligtvis 5 000 människor förlorade livet. Tidningarna teg, men ryktena spred sig till Nischni-Novgorod. där en allrysk industri- och konstutställning ingick i kröningsfestligheterna för tsar Nicolaus II och hans unga gemål Alexandra av Hessen.”

Anton Carlsund berättar om staden och förberedelser inför utställningen.

”Den vackra staden Nischni-Novgorod är byggd på en hög platå, som sträcker sig längs södra stranden av Oka och brant slutar vid Volgafloden där den gamla kejsarborgen, Kreml, i bysantinsk stil med väldiga murar och torn tronar på den högra stranden. På den norra sidan av Okafloden mitt emot Nischni ligger området där den stora marknaden pågår från maj till september. På den så kallade Jahrmarkten pågick uppförandet av paviljongerna. Det stora området var bebyggt av hallar och imponerande byggnader av olika slag. Mellan dem sträckte sig breda vägar, kantade av blomsteranläggningar och rabatter. Hela denna nyuppförda stad var en fröjd för ögat. Vid ingången till utställningen stod två skyhöga master ur Sibiriens urskogar. Mellan dem var spänd en stark kordon från vilken det kejserliga riksbaneret med örnen skulle vaja vid parets besök.”

Anton Carlsund ser den livliga trafiken på floderna, på folk som kommit från alla väderstreck, om ett livligt folkliv.

Kejsarparet anlände till Nischni-Novgorod en vecka efter katastrofen i Moskva för att inviga och beskåda utställningen som bjöd på det senaste landet åstadkommit under finansministern Wittes framsynta ledning. Anton Carlsund var representant för Maskinfabriken Nobel i S:t Petersburg och ansvarig för den nobelska paviljongen, den största och vackraste, byggd i bysantinsk stil och liknande till formen av en moské. Huset var av trä, men beklätt av bländande vit stuck, liknande sten. Inuti den fanns en rundmålning från Bröderna Nobels oljebolag anläggningar i Baku.

Klockan åtta på morgonen för kejsarparets besök på utställningen var alla där. Det vimlande av uniformer och ordnar, frackar och toiletter, damerna i långa dräkter och väldiga hattar med plymer. Anton Carlsund berättar:

”Timmarna fram till halv tolv kröp fram, hettan var fruktansvärd, luften kvav och tryckande. Alla gick i den största spänning, solen brände och timmarna kröp långsamt fram. Tsarparet skulle komma halv 12 i ett öppet ekipage från Kremeln, där de bodde under besöket. Vid elvatiden syntes några små moln i öster och himlen mörknade sedan hastigt. Ett åskväder, som om sommaren bruka ladda ur sig över Rysslands vida stepper, var i antågande. Man såg hur det cyklonartat närmade sig, virvlade upp damm, följt av blixtar och regn. Stormen drog in över utställningsområdet och ödelade allt i sin väg.”…”Regn och hagel kom som en syndaflod från ovan, blixtar och knallar skakade marken och de bräckliga byggnaderna knakade, taken gav vika, fönster bräcktes, hagel bildade stora högar mellan montrarna med tyger och lyxföremål. Flaggor och vimplar sopades bort, det kejserliga riksvapnet överingången revs i trasor, som lyftes upp av cyklonen och fladdrade över utställningsfältet tills det försvann långt i väster. Det hela varade några minuter. Förödelsen var oersättlig.

”Vad ska detta betyda?”, hörde jag en gammal ryss utbrista. ”Detta är tredje tecknet. Först dör utrikesministern på det kejserliga tåget, så trampas människor ihjäl i Chadinskoe Polje och nu rivs kejsarflaggan i trasor. Hur ska det sluta för denne kejsare?!”

Utställning i N Novgorod Tsaren 1896 A.

Tsaren anländer till Nobels paviljong i Novgorod 1896.

Man arbetade med att återställa utställningsområdet i 24 timmar och dagen efter kom de höga besökarna; kejsarparet följda av finansministern Witte. Värden Emanuel Nobel kunde andas ut. Carlsund stod själv bakom fotografen och tittade intresserat på det hela.

Under de följande decennierna utvecklades Ryssland genom finansminister Wittes framsynta ledning. Men kriget mot Japan och en förnedrande fred 1905 blev möjligen en avgörande brytpunkt. Härefter följde oroliga tider med socialistisk agitation bland arbetarna. De reaktionära strömningarna tog överhanden, Ryssland påverkades av konflikter i Europa mellan Frankrike, Tyskland och England. Försök till ökad inflytande från folket görs, men Tsaren vacklar. Det blev en återgång till självhärskardöme och skandalerna vid hovet med Rasputin urholkade tsardömet inför adel och ämbetsmän. Ryssland dras in i kriget av Tyskland och England. Första världskriget närmade sig. Inrikespolitiskt blev läget allt mer desperat i med fallande rubelkurs, matbrist och social oro bland arbetarna. Ministrarna avlöste varandra, tsaren var handlingsförlamad.

Anton Carlsund skriver: ”Mot slutet av 1916 var det tydligt att upplösningen gått så långt, att ett sammanbrott förestod och i början av mars 1917 kom revolutionen i S:t Petersburg. Tsaren befann sig på resa från högkvarteret till Zarskoe Zelo, men tåget stod stilla i Pskoff där järnvägslinjen var bruten. Ett flertal telegram nådde honom med uppmaning att abdikera – läget var hopplöst. Tsaren hade tänkt sig att avsäga sig tronen till förmån för sin son, men på grund av dennes svaga hälsa beslöt han göra det till förmån för sin bror, storfurst Mikael. I ett manifest till ryska folket avsade han sig tronen. På väg tillbaka till högkvarteret lämnade tsaren vid stationen Sirotina ett egenhändigt skrivet telegram till storfurst Mikael. Ett sista desperat försök att rädda kejsardömet blev ”tsarens sista telegram”:

’De sista dagarnas tilldragelser ha tvingat mig till detta avgörande yttersta steg. Förlåt mig, om jag härmed har upprört dig och att jag ej hunnit förbereda dig. Förblir alltid din trogne och hängivne broder. Jag återvänder till högkvarteret, varifrån jag hoppas om några dagar anlända till Zarskoe Zelo. Beder varmt Gud hjälpa dig och vårt fosterland. Din Niki’

Anton Carlsund skriver: ”Telegraftjänstemannen Malachin insåg det historiska värdet av telegrammet och behöll själva originalet, men vågade inte ha det kvar i sina gömmor. Han tog det till Petrograd där han rådgjorde med vännen Wenzel om hur han bäst skulle bevara sitt dokument. Min son Otto bodde i under denna tid hos familjen Wenzel. Jag for vid denna tid då och då som svensk kurir till Petrograd. Wenzel föreslog att jag skulle föra telegrammet i säkerhet till Sverige. Herrarna förslog att jag skulle sälja det i Stockholm för 125 000 rubel mot en provision av 1 %. Den 8 oktober 1917 undertecknade jag förbindelsen och for till Sverige med telegrammet.”

Carlsund behöll det från 1918 till 1922 då han fick ett brev från telegrafmannen, som lyckats fly till Riga. Telegrammet återsändes till honom genom svenska legationen. Carlsund fotograferade av det och skriver: ”Ordalydelsen ger en svag glimt av vad som rörde sig i den olycklige mannens själ i ett av hans mest tragiska ögonblick. Jag tycker det utgör fullbordan av det tragiska öde, som förutsades 1896 genom bortslitandet av Zarflaggan i Nischni Novgorod. Det skrevs av en olycklig man i ett stort historiskt ögonblick. Olyckshändelserna vid kröningen 1896 blev verkligen ett trehövdat omen. Slutakten i detta drama utspelades en natt i juli 1918 i en källare i det hus i Jekaterinenburg, där tsaren och hans familj hölls fånga. De sköts och liken förbrändes av svavelsyra för att utplåna alla spår av missgärningen.”

Idag vilar tsarfamiljen i vigd kyrka i S:t Petersburg, alla utom lilla Anastasia, som aldrig återfanns där i skogen. Sonen Otto som nämns är den idag välkände konstnären Otto G. Carlsund.

Nischni-Novgorod hette under Sovjettiden Gorkij och ligger österut från Moskva.